Dinfiskeguide.se

Maxa ditt gäddfiske!

Tre strategier som maxar ditt gäddfiske 

Varför kan fisktäta områden ofta upplevas som fisktomma och hur lockar man fram gäddans lust att hugga i legendariska, men pressade, gäddfiskevatten?  Skribenten och guiden Tomas Edenfeldt ger dig taktiken  när  gäddan känns både betesbombad och blasé.

Text: Tomas Edenfeldt  Foto: Tomas Edenfeldt och Stefan Trumstedt (redigerad version publicerad i FJ 3/2012)

Gädda tagen på bete i naturlig färg med tunn smäcker tafs

 

22 gäddor över tio kilo på en helg. Sanslöst fiske. Ofattbart fiske. Den typ av fiske som drömmar vävs av. Jag pratar om filmen Gäddfeber. Fiskemässigt en formidabel fullträff, en grav orgie i stora gäddor. Den mängden stora gäddor, sett över en helg, har jag själv inte varit med om. Tre gäddor över tio kilo med en topp på 13,5 kg under en uppankring är det hetaste minnet från mitt eget fiske. Då formligen sprutade fiskefebern i blodet. Den gemensamma nämnaren för dessa två fiskeupplevelser är att fisket ägde rum under perfekta förutsättningar i relativt ”ofiskade” vatten. På det stället i Furusunds skärgård som min upplevelse härrör från har jag många gånger efteråt återvänt men dessvärre, efter en tid, kammat absolut noll. 

Vi är många som inspireras av artiklar och filmer och drömmar om gäddor av obscen storlek tar form. Drömmar föder planer, planer föder upplevelser och nyupptäckta storgäddvatten besöks. Inte sällan övergår den sjudande euforin från planeringsstadiet i håglöshet och apati i utförandeskedet. Det blev inte som planerat. Det kan vara att man återvänder till en plats, som under liknande förutsättningar, bjudit på ett fantastiskt fiske men nu inte ger ett hugg. Det kan vara ett ”nytt” vatten som under det senaste året producerat stora fiskar men som nu verkar helt utfiskat. Catch and release har praktiserats men gäddorna är till synes bortblåsta. 

Blanka dagar. Efter att ha återvänt till mitt ställe som jag nämner i inledningen då och då under några år under vitt skilda förutsättningar och upplevt ett markant sämre fiske, samt iakttagit samma sak på många andra ställen, ville jag försöka nysta i anledningen. Jag diskuterade frågan med en kompis som har doktorerat i biologi och fick veta att väldigt lite forskning har gjorts inom dessa områden men att man kan fundera kring vissa biologiska inlärningsprocesser, speciellt två. Att lära sig av sina misstag är helt livsavgörande för en art. Trial and error, försök och misstag, är en känd inlärningsprocess för att förklara hur djuren utforskar verkligheten och lär sig vad som är ätbart m.m.  Gäddan, som andra djur, styrs efter denna princip. Det innebär rent praktiskt att en gädda, som dessutom är väldigt nyfiken av naturen, prövar sig fram för att se vad som är ätbart. Det sägs ofta att en gädda hugger på det mesta och det är helt i linje med denna princip. Troligen hugger däremot inte en specifik gädda på samma sak hur många gånger som helst om detta inte visar sig framgångsrikt dvs att det ger livsviktig näring och inte innebär fara. Vi känner alla till ”heta” vatten som sen efter en tid blir ”iskalla” utan att decimeringen av fiskbeståndet har ökat.  Ett exempel från min hemmaplan är skärgården omkring Furusund som hade en glansperiod under åttiotalet och början av 90-talet men sen inte har låtit tala om sig i samma stora utsträckning.

Den andra inlärningsprocessen, som kan påverka gäddan och försvåra för fiskaren, är att gäddan precis som människan påverkas av det forskare kallar för habituering. Med habituering menas att en regelbundet förekommande eller upprepad ”stimulering” såsom exempelvis en fiskares bete så småningom inte längre uppmärksammas när betet varken innebär en direkt fara eller en belöning, det sker en slags förslöande tillvänjning. Om man då beaktar att dessa två inlärningsprocesser kan samverka funderar jag över om inte detta har del i att ett vatten som tidigare sjöd av liv nu upplevs som ”dött”?

Trender i fisket kommer och går och framförallt går de i cykler. När tillräckligt många människor använder en speciell betestyp eller teknik som exempelvis jerkfisket, träder trial and error och habituering in och efter en tid minskar framgången hos de sportfiskare som jerkfiskar utan att lägga sig vinn om att förändra och utveckla fisket. Värt att påpeka är även att vi människor styrs av dessa inlärningsprinciper i hög grad, många slutar givetvis att använda en viss teknik när den inte längre ger önskad framgång, precis som gäddan troligen blir mindre huggbenägen när den upprepade gånger hugger på artificiella beten till ingen nytta. I det läget inträder en ny cykel med ett nytt angreppssätt. Det förklarar en hel del av att vissa dragtyper och tekniker ökar och minskar i popularitet genom decennierna. Vi samverkar alltså med gäddan. 

Jerkfiskets linda. Torbjörn ”Buster” Odén som tillhör pionjärerna inom svenskt jerkfiske, fiskade med jerkbeten redan för cirka 15 år sedan, långt innan de flesta ens hade hört talas om fenomenet. Han berättar under ett samtal inför denna artikel att gäddorna formligen kastade sig över ytgående jerkbeten med en enorm frenesi. Vid ett sådant tillfälle fångade han tre gäddor över elva kilo på The Pig med en topp på 14,6 kilo! Efter två-tre år av remarkabla fisketurer på olika platser märktes en rejäl försämring av gäddans huggvillighet. Gäddorna steg inte längre på ytligt fiskade jerkbeten. Buster menar att de hade lärt sig läxan och på relativt ”kort” tid hade förändrat sitt beteende: ”Inte har gäddan en stor hjärna, men visst tusan lär de sig ganska fort”. När Buster och Trumman sedan skulle spela in Gäddfeber fiskade de på en plats med lågt fisketryck och ringde in producenten Thomas Öhman när det var absolut perfekta förutsättningar på platsen.  I filmen avlöser den ena rovlystna attacken den andra på sick-sackande jerkbeten. Att spela in en ny fiskefilm med samma beten och teknik och få ett liknande resultat idag är enligt Buster helt omöjligt även om förutsättningarna är perfekta i övrigt.

En ny dansk forskningsrapport som tidigare redovisades i en fisketidning har relevans för mina funderingar kring varför fisktäta vatten kan upplevas som fisktomma. Forskare från Danska Tekniska Universitet har försett gäddor med sändare och deras beteende har kunnat studeras under en längre tid.  Rapporten visar att gäddor som huggit på ett bete och sedan tagits upp och släppts tillbaka igen, blir inaktiva, de avstår alltså att jaga fisk (och rimligen beten) under ett par dagar. Om man då tänker sig att en vik i ett populärt vatten fiskas åtminstone 1-2 gånger per dag, kanske 5-6 gånger under helger, är det lätt att inse att mängder av gäddor ägnar mycket tid till att passivt studera beten utan att ha något intresse av att attackera. Att komma in som båt nummer tre eller fyra på ett sådant ställe innebär ett säkert misslyckande. Mäktig släkting. I sjöar i nordamerika har guiderna fullt sjå att överlista gäddans ”kusin” Muskien som i en miljö där fisketrycket är hårdare än här hemma kräver nya metoder och tillvägagångssätt kontinuerligt för att fås till att hugga. Jerkfantasten Trumman berättade, under en diskussion om detta under höstens Jerkbait Academy, att det i en sjö tillslut praktiserades endast nattfiske för att överlista denna misstänksamma och kräsna fisk, men efter en tid hjälpte inte heller detta och nya angreppssätt krävdes. Om de två inlärningsprocesser som beskrivs ovan faktiskt påverkar gäddans beteende, är det då dags att lägga spöet på hyllan, klubba alla gäddor eller enbart söka ”ofiskade” vatten?  Praktiserar man catch and release, inte vill lägga spöet på hyllan och av olika skäl inte är helt mobil, gäller det att anpassa fisket efter den förändrade verklighet som är en realitet sen catch and release blivit dominerande i många populära vatten. 

Hur mycket minns gäddorna av besöket i båten?

 

Jag använder tre strategier. Den impopulära, den naturliga och den fula! Att gå sin egen väg är mycket svårt för oss ”flockdjur”, vi påverkas av trender och av det vi ser och hör. Samtidigt ökar kraven på oss fiskare att korrekt kunna presentera välvalda beten på ett sätt som kan lura alltmer, och alltfler, kinkiga gäddor. Det krävs mod och integritet för att avvika. Att veva hem ett Utö, eller andra skeddrag, när fiskekompisarna använder handgjorda jerkbeten från Wolfcreek kräver sin man eller kvinna. Det är dock mycket framgångsrikt att göra det impopulära i många fall. Det gäller att ha kunskap om vad massan gör och agera utifrån det. Om många fiskar i ett speciellt vatten med en speciell metod kan man då definitivt pröva att göra något helt annorlunda från det de flesta andra gör. Gäddorna som är nyfikna och kanske inte sett ditt stora spinnerbait förut blir nyfikna och hugger villigt på ditt bete, för att ge ett exempel från en trend inom gäddfisket som kommer att hålla i sig (och fungera) ett par år tills gäddorna lärt sig på nytt. Jag minns exempelvis en dag i höstas när jag guidade en grupp i Furusund och fisket var trögt på förmiddagen och en ny strategi behövdes i detta stundom svårfiskade vatten. Vi prövade olika typer av beten i olika färger men tillslut föreslog jag ett stort spinnerbait i färgen GT. På samma plats där gäddorna sett våra andra beten tidigare högg det nu en grov gädda som gav en rejäl kamp. Under resten av denna dag dominerade detta bete fullständigt men under senare turer har gäddorna åter börjat bli mer svårflörtade…

Den andra strategin, ”den naturliga” innebär att fiska med så mycket finlir och autencitet som möjligt, vilket kan innebära att man använder betesfisk. Det är ingen slump att hårt fiskade vatten givit ifrån sig fina storgäddor på ismete de senare åren men att andra metoder producerat klenare resultat. Strategi nummer två skall dock inte reduceras till fiske med betesfisk. Det gäller dels att vara ett så litet störningsmoment i miljön som möjligt, dels att imitera en fisk så mycket som möjligt. Genom varsamhet och försiktighet under fisket ger man inte gäddan en lika tydlig förvarning om vad som komma skall. Med användandet av fluorocarbon av hög kvalitet som tafsmaterial blir det inte lika uppenbart att det är ett artificiellt bete eller ett ”riggat” naturligt bete som presenteras. En flätlina med hård kärna, eller yta, som slamrar i spöringarna och sprider missljud och vibrationer ovan och under ytan kan även den, precis som en grov ståltafs, vara störande och signalera för fisken att något är i görningen. Detta är enbart detaljer och mycket mer kan göras som exempelvis experiment med vissa doftmedel för att minska skepticismen hos en betestrött gädda. 

En diskret tail föll gäddan på läppen

 

Det kan låta självklart att med fisketekniken försöka imitera en fisk, men att verkligen lägga vikt vid själva presentationen av betet och därigenom imitera hur en fisk förflyttar sig i vattnet är långt ifrån en självklarhet i praktiken. Gäddan är van vid att beten fiskas hem på ett visst sätt längs en viss väg i vattnet. Trots att jerkfisket är utbrett idag utnyttjar endast en bråkdel fiskare allt man kan göra med tekniken. De allra flesta fiskar med långa, monotona ryck som genom det som sagts ovan oftast lämnas utan intresse av de större gäddor som varit med ett tag. Med en mer avancerad jerkteknik kan man med mycket små diskreta rörelser, anpassade individuellt efter varje bete, istället imitera en fisks naturliga gång, alternativt en skadad fisks gång. Detta blir ett steg i strävan mot en naturligare presentation och det ser även helt annorlunda ut gentemot vad ”massan” gör vilket kombinerar de två angreppssätten som beskrivs ovan. Man behöver alltså inte byta fiskesätt, variation inom metoden kan göra lika stor skillnad för att nå framgång. 

Strategi nummer tre, ”den fula”, har släktskap med teorin kring det impopulära. När man studerar hur fiskare rör sig i ett vatten märker man snabbt att 90% åker till samma ställen i ett vatten för att försöka locka gäddan. Den typiska södervända lekviken med inbjudande vassar är ett givet dragplåster nästan året runt, en vacker fiskeplats där det enligt ”skolboken” står mycket gädda. Det gör det också. Konkurrensen är dock stenhård kring de gäddor som finns där vilket gör att dessa ställen ofta är måttligt fångstgivande trots att det finns grov gädda på plats. Jag har istället börjat fiska mer på ställen där jag aldrig ser någon annan fiska. Ställen som upplevs som fula och lite ogästvänliga. Det kan vara en kant längs en stenig och karg landsida med några enstaka spretiga vasstrån som inte har något traditionellt lockande att bjuda ögat på över ytan. Under ytan kanske det däremot skjuter ut en intressant grundplatå som sedan sluttar ut mot djupet. Kanske finns en syregivande ström längs platåns sidor där även mörtar och abborrar har samlats och gäddan smyger sig nära. Jag tycker att den ofta utbredda idén kring förekomsten av vass som en generell grundregel för ett bra gäddställe behöver nyanseras. Åtminstone hos oss i Stockholms skärgård. Gäddan kan ha gott om annan vegetation/skydd under ytan som den trivs i, och utnyttjar. Det kan vara stenar, klippor, tång, sjögräs och annan växtlighet. Jag har haft fantastiskt fiske på tillsynes sterila norrlägen, riktiga ”fulställen” där aldrig någon brytt sig om att lägga ett kast, mitt i områden som fiskas intensivt varje dag! På vissa ställen har andra båtar börjat fiska efter att de sett mig fiska där. Efter en tid har fisket försämrats och det har blivit dags att ompröva taktik eller byta ställe. Som tur är finns det gott om fantastiska ställen med liknande karaktär även i vatten där fiskare trängs. Det är slående hur mycket lättare det är att få fisk på en sådan plats även om där troligen finns betydligt färre fiskar!

Fiske är alltid fiske och teorier är ett försök att förklara verkligheten. Teorierna ovan är således resonemang för att försöka förklara tendenser som jag har märkt i mitt, och andras fiske utifrån vissa evolutionära funderingar och viss forskning. Att ta trial and error och habituering i beaktning när man funderar över sitt gäddfiske hör kanske inte till vanligheterna. Det är en av anledningarna till att det kan ge framgång. Testa att tänka i dessa banor och förnya angreppssättet på ett favoritvatten som tillsynes sett sin glanstid. När inget är nytt under solen är det kanske dags att fiska impopulärt, naturligt och riktigt fult!

Tomas Edenfeldt ©

Vill du veta mer om gäddfiske i Stockholms skärgård eller boka en fiskeguidning? Hör av dig till mig. Alla kontaktuppgifter finns på sidan Kontakt och priser.