Dinfiskeguide.se

Kompromisslöst gäddismete

Ismetet efter gädda har länge lidit av släktskapet med det gamla angelfisket. Många har därför inte angripit fiskesättet förutsättningslöst utan har i många fall endast bytt ut angelkroken mot trekrokar och eventuellt gjort vissa mindre justeringar utöver användningen av spö och rulle. Detta fungerar i många fall alldeles utmärkt men vill man regelbundet komma i kontakt med stor gädda bör man skärskåda teknik och utrustning med nya ögon.

Glöm grillkolen

Med den koncentration och fokusering som krävs för ett kompromisslöst ismete får man tona ned den sociala biten. Ofta kan man se ismetare som fiskar många tillsammans i ett område. Man kanske grillar korv och traskar runt bland hålen och pratar. Väldigt trevligt och socialt och inget fel i det. Sällan dock, tas det stora gäddor under denna typ av fiske och de gäddor som ibland hugger, hugger ofta på metspöna längst bort från oväsendet där vibrationerna från fotstegen stör minst. En del menar att ismetet ofta blir tjatigt så att man därför måste grilla korv, snacka och socialisera för att det inte ska bli långtråkigt mellan huggen. Jag tror dock att det lätt blir en ond cirkel som följer av beteendet ovan isen. I mitt fiske sitter jag sällan still mer än 5 minuter åt gången innan något händer som kräver min uppmärksamhet. Det kan vara ett napp, en justering av en vippa eller en förflyttning av ett spö. Leda och långtråkighet blir helt främmande ord. Fiskar man med medvetenhet och finess så är adrenalinstinn action mer regel än undantag.

 

Effektivt med elektronik

Det går alldeles utmärkt att använda ett hederligt gammaldags lod för att mäta djupet på fiskeplatsen. Samtidigt ska man komma ihåg att varje borrhål är ett intrång i gäddans värld och det registreras. Omfattande borrningar för att ta reda på djupet bör undvikas. Stora gäddor störs lätt och det gäller att undvika allt onödigt som avviker från den naturliga vardagslunken i gäddans närområde. Med hjälp av en GPS med kartplotter är det lätt att hitta friliggande grynnor och djupbranter med relativt god precision. Kompletterar man sen med ekolod så hittar man rätt utan att bryta den barriär som isen innebär. Har man sedan funderat i förväg kring det korrekta angreppssättet för dagen vad gäller djup och område så sker utsättningen av spöna diskret och precist.

Tystnadens metodik

När man har placerat ut sina spön exempelvis längs ett vassparti så bör man sätta sig en bit bort från ”raden” så att man inte passerar andra hål än det hål man är på väg till när det nappar. Man bör gå i en vid halvcirkel fram till det aktuella hålet. Att fotsteg uppfattas av gäddan på långt håll råder ingen som helst tvekan om. Det märks lätt på hur rädda mörtarna blir när man närmar sig ett hål. Tveksamhet passiviserar gäddan och fotsteg ovan isen skapar tveksamhet eller rädsla. Av denna anledning skall man heller aldrig släpa den eventuella isfiskepulkan mer än nödvändigt fram till hålen. Detta kan i vissa fall, särskilt på snöfri is, skrämma slag på mörtarna och hämma nappvilligheten avsevärt hos gäddorna. Förflyttningar bör ske som barfotagång på en barrfylld sommarstig. En tystnadens metodik.

Fiska med libero

För att fiska aktivt och ändå störa så lite som möjligt så kan man använda vad jag kallar ”liberotekniken”. Om man vill fiska av en vasskant och en djupbrant utanför vassen med fem spön kan man hitta alternativ till det vanliga mönstret i ”sick-sack”. Borra fyra välvalda hål längs vassen och sedan fyra hål vid branten som kanske är 25 meter ut. Tror du mest på vassen så placera fyra spön där och ett spö i ytterkanten av hålraden vid branten. Sen flyttar du metspöt (liberon) efter ett visst intervall från den ena sidan till den andra. Visar det sig att gäddan står talrikare utmed branten än vid vassen så förflyttar du spöna vid vassen till djupbranten och liberon in till vassen där proceduren börjar om. Detta är också ett bra sätt att få reda på vilken storlek på betesfisken som gäddan föredrar för dagen. Efter ett varv med liberon är det lagom att byta storlek på mörten och fiska av hålen en gång till. Precis som det märks vid spinnfiske att gäddan kan vara väldigt präglad på en viss storlek av bytet, och man därför varierar storleken på exempelvis en wobbler, skall man givetvis vid ismete variera storleken på bytesfisken. Stor mört är inte alltid bäst för stor gädda. Med liberotekniken, som innefattar att man borrar många hål i början och sedan låter vattnet vila, för man mindre oväsen än att då och då ströborra kontinuerligt. Med denna teknik kan man också ”kraftsamla” med spön på det djup som vid olika tidpunkter på dagen håller mest fisk utan att fastna i ett monotont fiske som kanske fungerade på morgonen men som sen blir helt fel under dagen.

Grunt och grumligt

I de vassrika innerskärgårdsvatten där jag fiskar står gäddan väldigt grunt och i grumligt vatten praktiskt taget hela vintern. Ofta gäller det att hitta vissa hotspots i vikar eller marer som vid en första anblick ser homogena ut längs stora sträckor. Det gäller att hitta en avvikelse. Ett vatten som ser likartat ut för ögat ovan ytan har som regel flera intressanta avvikelser både ovan och under ytan vid en närmre betraktelse. Kanske i form av ett litet tillflöde eller en stenansamling på botten utanför en vass eller ett parti med glesare vass än i övriga viken. Ibland står de stora gäddorna oerhört tätt på dessa platser. Vissa fläckar kan vara oerhört produktiva. Ett exempel är att jag fångade en gädda på 12,1 kilo i samma hål som en gädda på 12 kilo med en dags mellanrum. Stora gäddor, åtminstone i den typ av vatten som jag fiskar i, övervintrar på mycket grunt vatten, ofta mellan 1,5-2,5 meter. Så länge det finns ordentligt med syre och tillgång till bytesfisk så söker jag mina gäddor grunt och grumligt!

Det grunda vattnet i maren är gulbrunt och näringsrikt

Att synas utan att verka eller att verka utan att synas

Under ismete kan gäddan i lugn och ro studera betesfisken och tacklet före ett eventuellt hugg vilket ställer större krav på presentationen av betet än vid många andra typer av gäddfiske. Visserligen är det mörkare under isen än vid öppet vatten men vattnet är ofta klarare på vintern och just bristen på jäkt för gäddan före hugget är den avgörande faktorn här. Jag fiskar nästan uteslutande med kombitafsar även i grumligt vatten. En del mjuk överdragen wire upp till 15-20 cm ovanför den översta trekroken och sedan 50-70 cm  fluorocarbon (minst 0,50 mm) beroende på fiskedjup och vattnets klarhet. Att använda mjuk wire (i den färg som vattnet håller) kan inte nog betonas. Mörten rör sig betydligt friare och gäddan märker tafsen betydligt mindre när den biter över den mjuka wiren än vid användning av traditionell wire. Det är inte ovanligt att en stor, försiktig gädda i vissa lägen spottar ut en mört tacklad med ”stel” wire. Huggen kan också bli försynta och avvaktande när gäddan anar att något är fel vilket försvårar mothugget. I sådana lägen händer det att gäddan tar mörten väldigt delikat i yttre delen av munnen och sedan står stilla under hålet väntandes. Gör man då mothugg så flyger mörten ut ur munnen i de flesta fall. Om man i sådana lägen har smygit fram och sedan väntar med spänd uppsikt över linan så att gäddan inte hinner försöka svälja går det att rädda situationen om gäddans tveksamhet övergår i beslutsamhet. Ett liknande beteende är omtalat vad gäller gös men sällan, eller aldrig, vad gäller gädda.

Vikten av ett lätt blysänke är också viktig att nämna i sammanhanget. När man fiskar grunt behövs det sällan mer än ett 4-5 grams sänke (eller inget alls). Mörten rör sig friare med ett lätt sänke och blytyngden känns mindre när gäddan drar iväg med mörten. Likaledes skall krokarna vara inte enbart av god kvalitet och vassa utan de ska vara starka utan att vara tunga och tjocka i godset. Allt för att bjuda gäddan på en sådan delikat presentation av betesfisken som möjligt. En lätt krok besvärar mörten mindre och en tunn krok syns inte lika mycket för gäddan. En krok i storlek ”6” kan skilja sig betydande från en annan i samma krokstorlek vad gäller vikt och massa så krokens skärpa är bara en av flera faktorer som spelar in. Owner ST-36 är ett exempel på en lämplig krok ur denna synvinkel.

Minimalt motstånd

Med multirullar, som de flesta använder vid ismete, är det signifikanta skillnader på spolarnas motstånd när linan löper ut. På många modeller finns det ett betydligt startmotstånd men även en ordentlig tröghet när spolen väl snurrar. Detta är något som spelar stor roll när den stora gäddan inte är på hugget utan är relativt passiv och försiktig. En trögstartad spole kan spoliera fångsten av en storgädda. Eftersom spöringarna och den undre iskanten ger ett visst motstånd under alla förhållanden när gäddan drar iväg med mörten kan en trögstartad spole bli tungan på vågen som gör att gäddan anar oråd. Om man använder vippa är det en självklarhet att fästa linan i den så att motståndet blir minimalt men lika viktigt är det att se till att rullen är välskött och infettad/inoljad. Jag föredrar, för tillfället, att använda en Ambassadeur av ”rocketmodell” då jag tycker att den ger ett marginellt startmotstånd och att den låter linan löpa ut helt obehindrat när spolen är satt i ”rullning”. Med de rullar som följer med ”ismeteset” kan man få problem ur denna aspekt hur välskötta rullarna än är.

Vippans vara eller inte vara

De flesta fiskar med en ”angeldonsvippa” som nappindikator. Så länge som den är finjusterad och öglan fästs korrekt så är vippan tillfredsställande i många lägen. En stor fördel är att nappet syns på relativt långt håll och med en lagom ljudande ålpingla blir det audiovisuellt. Alternativet att ha spöhållare av typ ”tripod” och ett elektroniskt nappalarm fungerar också bra. Nackdelen med att ha enbart ljud som hjälp blir att det kan vara svårt att höra om vinden blåser friskt bort från fiskaren mot spöna. Om man som botemedel skruvar upp volymen på max så blir ljuden till vibrationer som i sin tur skrämmer gäddan. Har man spöna tätt så är det också svårt att höra från vilket spö det ”tjuter” om man fiskar med ett enkelt larm med få inställningsmöjligheter. Troligen det bästa alternativet är att använda någon form av spöhållare där spöt vilar i vinkel ned mot hålet för att undvika onödig friktion. Detta tillsammans med ett elektroniskt nappalarm utan högtalare men försett med sändare som trådlöst (och ljudlöst) överför signaler till mottagardelen i form av ljusindikation och/eller ljud till en hörselsnäcka/hörlur är en ypperlig lösning. Detta tillhör det mest avancerade som finns idag och har givetvis en nackdel i form av ett högt pris.

Det är dags för ismetet att ta klivet in i fiskets finrum, för något mer spännande och effektivare när det gäller specimenfiske efter grov gädda är svårt att finna.

Tomas Edenfeldt ©

Vill du veta mer om ismete eller boka en fiskeguidning? Hör av dig till mig. Alla kontaktuppgifter finns på sidan Kontakt och priser.

Tips och tricks samt grunderna inom ismetet finns på fiskeklubben Alcedos hemsida.