Dinfiskeguide.se

Marfiske

Marfiske – Gäddfiskets Formel 1 (Tomas Edenfeldt)

(tidigare publicerad i Fiskefeber)

”Den här maren måste vara rotenonbehandlad” säger min fiskekompis Erik. Vi befinner oss i ett stort marområde i Stockholms skärgård. Vi har fiskat i flera timmar utan någon kontakt. I kastet efter hugger en ”kort” men mycket välnärd gädda på 15,2 kilo min wobbler på en halv meters djup. I många avseenden en typisk margädda under ett typiskt marfiske. Det är ofta ett tjurigt, psykiskt och fysiskt påfrestande fiske med få hugg och långa dagar men när det väl hugger ger det oftast mer än väl lön för mödan. Den höga medelvikten på gäddorna och kraven fisket ställer på utövaren har gjort att jag de senaste åren till stor del inriktat mitt fiske just på dessa stora margäddor.

I de områden som jag fiskar i lever stora, revirhävdande gäddor. De är revirhävdande i det avseendet att de inte ger små gäddor möjlighet att etablera sig i sitt närområde. Andra gäddor är helt enkelt bytesfisk för den stora margäddan. Anledningen till att jag ytterst sällan fångar en gädda under 7-8 kilo i mitt marfiske beror helt enkelt på, till stor del, att ingen mindre gädda vågar sig i närheten av dessa välvuxna predatorer. Har de irrat sig in i en av dessa gäddors revir har de med största sannolikhet blivit uppätna eller, om de har tur, snabbt simmat bort när de inser sitt misstag. Ytterst sällan finns det tid att hugga på ett bete för de gäddor som inte är stationära på platsen.

Biotop

En mar är en slags vik med ett, eller flera, smala inlopp/utlopp. Dessa finns i både insjöar och i skärgården där jag främst fiskar. En mar är oftast grund med mycket vegetation. Alla marar är långt ifrån ypperliga gäddvatten. Det som oftast ställer till besvär för gäddan är att de blir mer eller mindre igenväxta och att de har för dålig syretillgång. Utan tillräcklig syremängd kan gäddan inte tillgodogöra sig födan. Man skall alltså fiska i marar med riklig växtlighet men växtlighet som inte har tagit över vattnet helt. För att syrenivån skall vara lämplig skall maren helst ha fler än ett inlopp/utlopp så att vattnet kommer i rörelse och gäddan lätt kan söka sig ut på djupare vatten vid behov. Maren bör heller inte vara alltför grund utan även innehålla djup runt 3-4 meter. En mar är ofta riklig på bytesfisk och en fantastisk biotop med gott om skydd för gäddan. Utöver abborre och mört m.fl. arter söker sig braxen i stora mängder in till många marar vår och höst vilket bidrar till den höga medelvikten på gäddorna som uppehåller sig här. Gäddan finns större delen av året inne i mararna, den säker sig ogärna ut från denna ypperliga biotop så länge temperaturen inte blir besvärande varm.

En långsmal passage leder in till den grova gäddan

 

Utrustning och teknik

Eftersom detta är ett extremt riktat fiske efter stor gädda är ett kraftigt jerkspö med kastvikter upp till 250gram mitt förstahandsval när jag fiskar parat med en multirulle fylld med minst 0,35 mm flätlina (grön för att synas mindre i innerskärgården) och högkvalitativa tafsar. Att utrustningen är grov innebär absolut inte att tekniken kommer i andra hand, tvärtom! Med dessa gäddor finns inte konceptet ”en andra chans”.

Slow food

Många fiskare fiskar väldigt snabbt oavsett om de jerkfiskar eller spinnfiskar. I detta fiske efter grov gädda är det så gott som alltid bättre att fiska för långsamt än för snabbt. Oavsett årstid föredrar jag små diskreta ryck som mer liknar ”knyckar” än egentliga ”ryck” när jag jerkfiskar, dock med tätare intervall under sommarhalvåret. Korta ryck (av varierande längd men som regel alltid korta) med varierande intensitet och varierande längd på pauserna mellan ”rycken” passar de flesta jerkbeten bäst enligt min erfarenhet. Stora, svepande ryck i rask takt som är en populär teknik för många fiskare imiterar egentligen inte någon betesfisk och den stora margäddan hugger sällan på ren provokation eller irritation vilket många små gäddor gör. Med denna yviga teknik syns betet lång väg och lockar då många mindre gäddor som regel av denna anledning. Att rycka in en Buster Jerk exempelvis helt regelbundet utan egentliga pauser för tankarna mer till en slalomtävling än till en fiskimitation. Den stora gäddan vill istället bli förförd med finess. Det bästa man kan göra är att studera betesfiskens rörelser. Lägg dig på en lämplig brygga och titta ner i vattnet och studera hur abborrarna och mörtarna rör sig. Detta är något som få fiskare gör. Det som förvånar är hur diskret bytesfisken rör sig. Ofta relativt ryckigt, men med en väldigt kort distans i taget. Det rör sig om centimeter snarare än decimeter i varje ”framåtstöt” i vattnet. Med jerkfiske kan man med lite övning imitera detta rörelsemönster på ett naturtroget sätt. En bra tumregel är att inte rycka ned spöt längre än betets längd, ofta kortare än så. Ett par gånger under ett kast kan man dock variera med ett par längre ”dragningar” i spöt för att få en mer iögonenfallande ”belly-flash”. Ytterst få fiskare fiskar med korta ryck och ordentliga ”vevstopp” idag under jerkfisket men jag kan försäkra att det är ett effektivt sätt i jakten på stora gäddor.

En annan, mer använd teknik, är att veva in jerkbetet med jämn hastighet och att med någon eller några meters intervall göra ett ”ryck”. Dessa två tekniker kan användas året runt, man anpassar helt enkelt intensiteten i rycken/inspinningen och pauserna mellan varje ryck efter vattentemperaturen. Varmare vatten medger en ökad intensitet i rycken och kortare pauser men stora gäddor vill vid vissa tillfällen ha ett långsamt presenterat bete även långt in på försommaren. Jerkfisket har en otrolig mångsidighet och med dessa tekniker så fångar du gäddans uppmärksamhet utan att göra den för misstänksam för att hugga. En annan anledning till att jerkfiske ofta är en lämplig metod just i marar är möjligheten att fiska hur grunt som helst, även vid de tillfällen då bottenvegetationen når nästan ända upp till ytan.

När man fiskar grunt lockas men ofta av att använda helt flytande beten. Detta fungerar ofta bra men ibland märker man att särskilt den stora gäddan av olika skäl undviker att ta ett bete som fiskas i ytan. Svävande beten är ett säkrare val. En så liten skillnad som att låta betet sväva 10 centimeter under ytan istället för i själva ytan kan vara skillnaden mellan att få hugg och inte hugg vissa gånger.

Tafsen är en viktig detalj. De flesta vet att tafsen påverkar betets gång men man kanske inte riktigt vet på vilket sätt och hur mycket. Jag föredrar att fiska med två typer av tafsar. Den ena typen är titaniumtafsar vilka ofta är ett bra allroundval som fungerar väl med de flesta beten. Det är ett starkt, något töjbart material som håller bra även i relativt tunna dimensioner vilket passar bra i strävan att allt i tekniken och utrustningen skall optimeras för att undvika misstänksamhet från gäddans sida. Med titaniumtafsar går det också lätt att skapa en attraktiv gång med fin acceleration i varje ryck. När gäddan verkar mer försiktig än vanligt och/eller när vattnet är klart föredrar jag istället tafsar i fluorocarbon i grova dimensioner (0,80 mm-1,0 mm). Detta kan också, oavsett siktdjup, vara ett bra val för jerkfiske i riktigt kallt vatten eftersom denna tafs skapar en lugnare, mjukare gång. Med båda tafstyperna så använder jag endast beteslås utan lekande för att få ned vikten på tafsen och därmed undvika ett klumpigt och framåttungt beteende hos betet.

När det gäller att överlista gamla, erfarna gäddor kan man givetvis inte förlita sig på enbart en fiskemetod, hur mycket man än kan variera tekniken inom denna. Ibland kan ett långsamt invevat slingrande swimbait som 4play, ett tailbete eller en Zalt vara effektivast, speciellt i extremt kallt vatten. Något så uträknat i trendsammanhang som ett klassiskt skeddrag eller en spinnare kan vara det enda som resulterar i ett hugg. Jag minns en vår när jag, min bror Niklas och min fiskekompis Erik hade ett relativt givande fiske efter gädda men de riktigt stora ville inte hugga. Vi ändrade taktik helt från stora vobbler och jerkbeten och omedelbart efter taktikbytet tog jag en gädda på nio kilo och Erik en gädda på 13,5 kilo på samma blanka 12-grams skeddrag. Allt inom loppet av några minuter. Ibland utlöses huggreflexen av helt oortodoxa metoder vilket gör att man i vissa lägen måste experimentera och gå utanför de fiskemetoder som gör väsen av sig för stunden.

Martaktik

Det som skiljer marfisket från fisket efter gädda i många andra miljöer är framförallt storleken på gäddorna. I denna fina biotop inrutar många av de största exemplaren sina jaktmarker vilket ställer speciella krav på fiskaren. Du skall inte räkna med många gäddor under ett marfiskepass. Det är ont om unga gäddor, däremot finns alltid chansen till riktigt tunga gäddor med många kilon fördelade på en relativt begränsad kroppslängd. För en tid sedan tog jag en gädda med en vikt på 12,7 kilo fördelat på endast 109 kompakta centimeter. På vissa ställen har jag så gott som aldrig fått en gädda under 7-8 kilo (däremot är det ibland långt mellan huggen).

Synsättet att man måste fånga tusen gäddor för att få upp en stor stämmer överhuvudtaget inte in här (om det nu gör det någonstans låter jag vara osagt). En mar som av vissa fiskare anses som ”död” kan mycket väl vara ett drömvatten om det fiskas på rätt sätt under rätt förutsättningar. En bekant sa en gång att det bästa sättet att fånga en tiokilos är att fiska på det ställe där du aldrig tidigare överhuvudtaget har fått en gädda (trots upprepade försök) och det är inte helt fel tänkt. Kanske har du fiskat på en plats som håller en stor gädda som avskräckt mindre gäddor men som själv har varit ointresserad av att hugga vid ett par tillfällen? Anpassa tekniken och välj en dag med lämpliga förutsättningar så är det kanske precis där du skall fiska!

Som alla vet påverkas gäddan till stor del av faktorer i dess omvärld; vattentemperatur, vindriktning, siktdjup, bytesfisk och månfaser m.m. De faktorer som jag anser viktigast för gäddans rörelser och huggvillighet i ett marområde är (förutom syrehalt och bytesfisk som nämndes tidigare) vattentemperaturen, siktdjupet och vinden (både intensitet och riktning) samt molnförekomsten. En faktor som månfas har inte varit lika avgörande i denna typ av fiske som i andra. Jag har tagit gäddor över tio kilo under såväl nytändningsfasen som i fullmånens sken även om perioden mellan fullmåne och halvmåne brukar vara mer svårfiskad. Det som däremot måste finnas under marfisket är vind och moln. Om det är vindstilla (med undantag för gryning och skymning) och sol är det så gott som omöjligt att fånga en stor margädda eftersom fisket oftast bedrivs på grunt vatten. En stor gädda vågar sig inte in på riktigt grunt vatten under sådana förhållanden då den lätt upptäcks både av faror ovanför ytan och av bytesfisken. Gäddan tycker som bekant om att attackera bytet underifrån i skydd av det mörka djupet. Gäddan skyr ofta också starkt solljus. Om vattnet däremot är grumligt som ärtsoppa och gäddan därigenom är kamouflerad och växtligheten är riklig kan man många gånger ha ett utmärkt fiske trots dessa förutsättningar. Har jag möjlighet att välja, väljer jag alltid att fiska under dagar då det blåser mycket och himlen är gråmulen. Det får gärna blåsa över 10 sekundmeter eller mer utanför maren. Inne i maren är det som regel en lägre vindhastighet i och med det skyddade läget.  Över cirka 5 meter per sekund inne i maren är idealiskt och vinden får gärna vara, precis som så ofta annars, sydlig. När det blåser ordentligt får gäddan det kamouflage den behöver genom det uppgrumlade vattnet och även lite extra syresättning genom vågrörelserna och ett visst solskydd. Då kan fisket, om övriga faktorer är positiva, vara strålande med en nästan osannolik medelvikt på fisken. Under dessa förhållanden kan man också presentera betet utan att lika lätt väcka misstänksamheten hos gäddan vilket är en nog så viktig faktor i detta fiske.

Man skall som regel alltid fiska i lovart. Ett undantag är när det närmar sig vinterkalla temperaturer. Då uppstår det enda tillfället under året då man kan fiska med framgång i relativ lä, men även då får det gärna vara krusningar på ytan och märkbar frånlandsvind. Betesfisk brukar det finnas gott om i de näringsrika mararna under de flesta delar av året och de rör sig oftast med vinden till platserna i lovart så länge temperaturen inte blir för kall. Med ovanstående i åtanke är det också givetvis här man ska söka gäddan, i närheten av bytesfisken. Oregelbundna vasspartier och små vikar (gärna med varierande djup), friliggande stora stenar och grund och även kring uddar inom maren är heta platser för både bytesfisken och gäddan och således lämpliga fiskeplatser för marfiskaren. I marar, som ofta är vegetationsrika områden även i dess mittpartier med relativt flack bottentopografi, är gäddan däremot inte speciellt bunden till att ha närhet till vasskanter och eventuella branter för att söka skydd och ståndplatser. Fisken kan lika gärna stå mitt i maren som längs dess, ofta vassrika, strandzoner, vilket är viktigt att känna till.

Under höst och vår brukar eftermiddagsfiske fungera bäst medan gryning och skymning är överlägset under den varmare delen av året. När det är som varmast är endast gryningsfiske effektivt i och med att ytvattnet då är som kallast under dygnet vilket den stora gäddan kräver.

En stor gädda har genom åren skaffat sig erfarenheter som har gjort den till, och hjälper den att vara, en framgångsrik predator. Eftersom gäddan äter under avgränsade perioder följt av dagar, ibland veckor, av passivitet är den en mästare på att övervaka och därmed känna till sitt revir. Den har sett mängder av beten passera revy under långa passiva timmar. Den har i vissa fall själv fallit offer för ett artificiellt bete. Detta gör givetvis att det blir svårare att överlista en stor gädda som lärt sig känna igen det som avviker från det naturliga. Jag brukar säga att gäddan blir ”betestrött”. Det är därför av största vikt att störa den naturliga ordningen i denna miljö så lite som möjligt. Stäng gärna av motorn i god tid före området som skall fiskas av och driv in mot fiskeplatsen eller använd elmotor (man kan givetvis också ro sista biten in), smyg sedan i ankaret och låt det inte dunka mot botten. Placera gärna båten på ett sätt som avviker från flertalet andra båtar som säkert lagt sig ungefär likadant vid tidigare tillfällen på samma fiskeplats. Man behöver ju inte lägga sig 30 meter utanför vassen och kasta in mot den utan man kan hitta andra effektiva sätt att fiska av platsen som den stora stationära gäddan inte observerat tusen gånger tidigare. På vissa hårdfiskade platser är detta en stor hjälp för att fånga fisk och ibland, tillsammans med övriga försiktighetsmetoder, den enda möjligheten. På frekvent fiskade platser blir gäddorna mer störda under helger av ovanstående faktorer än övriga dagar vilket försvårar fisket och gör att jag föredrar att fiska under vardagar oavsett om jag är ute privat eller om jag guidar. Om gäddan är riktigt försiktig eller om vattnet är nära fryspunkten under senhösten vill jag gärna gå över till mete eller flötestrolling. I marar där gäddorna ofta har vissa stationära ståndplatser inom begränsade områden (som de alternerar mellan beroende på förutsättningarna) kan mete vara en väldigt givande metod. Sen är ismete en fantastisk metod för att komma dessa stora gäddor inpå livet vilket jag fick uppleva i februari i år då jag tog en fin svit av gäddor på 10,4, 12,0 och 12,1 kg.

Jerkbeten och färger

Eftersom den viktigaste faktorn vid ett betesval är fiskarens förmåga att behärska betet, dvs att ge det en naturlig och fisklik gång, är det viktigaste man kan göra att hålla sig till en begränsad mängd beten, gärna i många olika färger, som man lär sig skapa en fisklik gång på (och som varieras under årets skilda förutsättningar). Detta är allra viktigast vad gäller jerkbeten eftersom man får mycket gratis vid spinnfiske med wobbler i det att det finns en prefabricerad, tydlig ”inbyggd” gång. Om du lär dig fiska med ditt jerkbete med förbundna ögon utan att det försämrar gången märkbart så har du rätt ambitionsnivå. Vad gäller betesstorlek så fiskar jag som regel med beten i längder mellan 15-20 cm vilket har visat sig väldigt effektivt för detta fiske. Större beten än så leder sällan till större fisk. Däremot kan små beten kring 10-15 centimeter vara det rätta valet i vissa lägen. Särskilt omkring leken.

En av mina favoriter är Esox Lucius Shallow (största modellen). Det bästa med detta jerkbait är att den går att styra både horisontellt och vertikalt i vattnet. Den rör sig fram och tillbaka, upp och ned och ibland ”tittar” den upp med huvudet över ytan innan den dyker ner igen. Definitivt inte det lättaste betet att fiska med men i mina ögon ett av de allra bästa i det att man kan få det att röra sig som en verklig fisk i vattnet vilket är ovanligare än man tror. En annan favorit är Big Bandit Suspending. Den har liknande egenskaper som ”Shallow” ovan och har ett underbart ”häng” med tafs i fluorocarbon och ett enkelt beteslås.

Det förstnämnda är ett exempel på ett jerkbait i trä utan rasselkulor och Big Bandit Suspending är i plast med rasselkulor. Jag använder båda betestyperna. ”Rasselkulsjerkar” främst för dess i vissa fall lite mer överdrivna rörelser och ljudet från kulorna som är bra att ta till i riktigt grumligt vatten med hård vind för att öka möjligheten för gäddan att upptäcka betet. Dessa beten är däremot sämre för stor, försiktig gädda under svårare förhållanden som klart vatten och sol eller om det är vindstilla då dess överdrivna egenskaper, i mitt tycke, försämrar huggchanserna då dessa lätt genomskådas av en stor gädda med tid och möjlighet att observera sitt byte.

Dagens meny för marfiske

 

En strävan efter ett så diskret alternativ som situationen tillåter gör också att jag föredrar ett naturligt färgat bete om siktdjupet tillåter detta. Om vattnet däremot är mycket grumligt kan exempelvis färgen ”papegoj” vara helt rätt. Betet måste synas men inte för mycket så att det blir för avvikande. Värt att komma ihåg, och ta hänsyn till, är också att beten i skarpa färger endast syns bra relativt nära ytan. Exempelvis färgen rött försvinner snabbt och uppfattas som svart när betet kommer ner några meter under ytan. Hur snabbt skarpa färger förändras med djupet skiljer sig mycket från olika vatten beroende på olika faktorer. Gäddan präglas på den färg som merparten av bytesfisken den fångar har som dominerande färg. Det är därför som färgen grön är så effektiv före leken i många vatten då smågäddor står talrika på den stora gäddans meny. Under lektiden kan det även vara effektivt att experimentera med olika typer av beten i ibland fantasifulla färger då den stora gäddan under denna period lättare går att provocera till hugg av andra skäl än hunger.

Att rida maran

För mig är fisket i marar gäddfiskets Formel 1. Det är inte ett fiske för nybörjaren, det är inte ett fiske för den som jagar självbekräftelse genom att plocka 2-kilosgäddor i favoritvassen, det är inte heller ett fiske för den som tänker på fisket som en liten hobby eller ett tidsfördriv. Men det är ett fiske för den fiskare vars fiske är en passion, en hat-kärlek eller ett begär som kräver ständig tillfredsställelse genom att gå i närkamp med stora, vackra och svårtrugade gäddor. Knacka på dörren och stig in till ett fiske som kan förändra dig för alltid.

Tomas Edenfeldt ©

Vill du veta mer om marfisket eller boka en fiskeguidning? Hör av dig till mig. Alla kontaktuppgifter finns på sidan Kontakt och priser.

En utmärkt genomgång av gäddfiske av David Lundqvist finnas att läsa här, Gäddskolan del 1 och Gäddskolan del 2.